^^^
Där satt jag ensam i mitt rum lördag kväll. Mina tankar fick inte stanna kvar i rummet längre, jag var tvungen att ta mig ut. Jag har ett otroligt bra långtidsminne faktiskt, jag minns skorna, håret, kläderna, människorna men aldrig känslorna. Jag kommer inte ihåg hur jag mådde för ett år sedan, jag kommer inte ihåg vissa personer som ändå stannade ett litet tag. Jag vet inte varför men det känns som att jag är bra på att förtränga. Just nu känns det som att jag har mått dåligt för länge. Jag började tänka att jag mådde skit, att mitt liv går under nu, jag vill bara dö, försvinna för alltid. Men sen kom tankarna, en människa ska inte kunna påverka mig så, människor kommer och människor går sällan att någon består. Det är något som händer alla, hela tiden och på samma sätt. Jag klarar mig, det ärfan ingeting. nu tänker jag att det inte ens är värt att tänka på, tänk på något annat, framtiden. Jag tänker och undrar, hur är den perfekta personligheten, men kommer inte fram till något svar. Jag ska skriva ner, stryka och bli en bättre jag, inte en ny jag.
Där försvann han, men som alla andra gånger så kommer dom alltid tillbaka. Varför? Jag vet inte.
Kommentarer
Trackback
